Jag ser mig inte själv som en utställningshundägare. Keir är ställd på en inofficiell utställning där ingen annan sheltie närvarande som ettåring, men har sedan dess inte kunnat ställas pga kastrationen (dispens saknas för kemisk kastration).
Men, någon gång skulle man ju ha velat göra det. Ställa ut alltså. Bara för att. Så, när jag först intresserades av Ash kull så erbjöds jag en annan hane, men han var mer vit än något annat och det är ju inte ens värt att stava utställning då. Visst, Ash har lite vitt på en höft, och en större svart fläck på sidan, men det fanns ändå hopp om att man i vart fall kan ställa för skojs skull.
Och här är vi nu, snart 7 månader gammal. Hundskrället prickar få rätt i rasstandarden alltså. Och det kommer knappast komma till att han saknar ett välmarkerat stop, eller att han är grov (vilket är big NoNo) eller att han har en slängig gång och håller svansen över rygglinjen jämt för att han är gladast. För att inte tala om att han knappast kan gå fint i koppel, och att han antagligen kommer rygga om domaren inte stannar upp den mikrosekunden Ash behöver för att fatta vad det är som händer när det är dags för kläm & känn. Ja, bortsett från att Ash hatar att bli hanterad då, den detaljen ska vi inte ens tänka på.
En sheltiehane ska vara 37cm hög. 2,5cm plus eller minus accepteras. Well, den här mäter at the moment 45 cm. Minst.
Så, vad gör man? Jo, man googlar utställningar. På ett sätt är det bra för det här kan bara sluta på ett sätt: vi får knappt ett utlåtande och blir kastade ur ringen så fort som det är socialt och regelmässigt accepterat för domaren att göra det. Ash kommer vara gladast av alla och vi kommer säga "Äsch, då, det är bara en rasstandard". Och förhoppningsvis så har mattens knäskålar inte gått i kras av allt skakande inför spektaklet så vi faktiskt kan ta oss ur ringen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar