En bunt bilder

Beklagligt nog rastas inte kameran lika frekvent nuförtiden. Saker kommer ofta emellan. Livet, orken och sådär. Men ibland följer den fortfarande med. Inte för att det är särskilt bra för någon när hundarna ser ut som tvärmongon på 95% av bilderna.

Ett mycket sällsynt tillfälle när Ash ser sansad ut

Storleksskillnad: Keir hänger i pinnen Ash sträcker sig för att ta

Störst pinne vinner!

Om att ta spermaprov (eller hur du tar din hund på en dålig dejt)

Det finns vissa planer om att eventuellt sprida Keirs mongoeminenta gener vidare. Inför detta så önskades ett spermaprov. Jajamän! svarade jag, utan att egentligen veta vad det hela innebar.

Eftersom jag googlade som snabbast utan att nå framgång, så tänkte jag dela med mig av hur det går till. Tänker att jag inte kan vara ensam om att inte veta, men behöva ta reda på det.

Väldigt kort och enkelt talat kan det liknas med en riktigt dålig dejt.

Först sätter du ut en kontaktannons. Ditt mål är att hitta en tjusig tik i högsta löp. Det är ju så alla seriösa dejter börjar, det borde vara allmänt vedertaget i dagens internetbaserade samhälle. Förslagsvis annonserar du i lämplig facebookgrupp, såvitt jag vet har inte DogTinder släppts än.

När du fått tag i en tik i löp, med tillhörande ägare som är villig nog att gå med på detta spektakel är det dags för steg två: boka ett bord en tid hos restaurangen veterinären.

Dagen kommer, nervositeten stiger och du tar din intet ont anande hanhund till veterinären. Eftersom man bör vara ute i lite god tid så hinner ni vara där och känna av den lite småstela stämningen som alltid bör infinna sig inför en dejt. Kommer allt gå bra? Kommer det lyckas? Kommer hon tycka att han är dum i hela huvudet och be han fara och flyga så långt som det går att kasta honom?

Så kommer tiken dit. Hon kliver in i rummet, och det är nu alla höga förväntningar ska infrias. Hon ser kanske inte riktigt ut som på profilbilden, den var nog tagen för något år sedan, och med minst tre filter och insugen mage. Men hon ser snäll ut. Så för säkerhets skull skäller vi lite på henne medan hon med måttligt intresse sneglar på honom ur ögonvrån.

Hälsningsritualen inleds, ett en viss spänning hänger i luften. Mattarna och veterinärerna är spända på att se lite action som vilka wingmans som helst. Hanhunden är spänd för nu har han fattat att hon är skitsnygg luktar jättegott. Tiken är helt säker på att det här var inte vad hon hade tänkt skulle hända när hon lastades i bilen för att åka hemifrån.

När hälsningsfasen snabbt klarats av är det dags för lite prat om väder och vind mer intimt sniffande. Nu är det underförstått att saker och ting kommer hända. Lite fumligt sådär närmar han sig, famlar med skärpet, och det är dags för det vi alla kom dit för, med eller utan vetskap.

Eftersom veterinären ska studera sperman i microskop så måste den samlas upp, och vi vill ju inte heller ha en oplanerad graviditet dräktighet på halsen, så här gäller det att vara påpasslig och snabb med en kondom påse.

Keir fattade ungefär nollsju och helt agerade på testosteronpåslaget så gick det ju precis som det kunde förväntas: han började jucka på hennes lår, och hon stod tålmodigt och stirrade in i en vägg. Sen juckade han lite på ett framben och hon såg besvärad ut. Och efter det försökte han till och med jucka i hennes öra, men där någonstans kände vi alla att liknelsen med en dålig dejt gått för långt.


Det hela slutade lite snöpligt. Eftersom Keir har en integritet så stor att den behöver fällas ihop för att passera en dörröppning så kunde han inte acceptera att någon kom närmare än den personliga kilometern. Så inget prov kunde tas.

Vi fick packa ihop, tacka för visat intresse och gå åt skilda håll. Och precis som vid en dålig dejt lär vi inte ses igen.

Det här tillhör definitivt avdelningen saker du inte gjorde innan du skaffade hund.

Sandgropen, igen

Latmansrastning av hundar: åk till sandgropen, öppna bildörren och håll i dig i närmsta spädbjörk.

Vi har vart där ett par gånger tidigare, det såg ungefär likadant ut då, dvs flygande hundar och sand i underkläder. Men alla är nöjda efteråt.

Det är lite skillnad i tasstorlek..

Blåbär är gott!

Hejja Äsching friskt humör, tungan hänger utanför!

Såhär glad är han alltid. Mest glad!

Älskade, näpna lilla svarträv

Mongo & Mango

Jag är något oklar över när det hände, det här med att valping blev så stor att hunden numer tar genvägen under honom om han står i vägen. Det var strax före han började gena över hunden om han var i vägen, alternativt stod någonstans där valping i en sekund av dålig impulskontroll kände att han behövde färdas.

Det är som sagt oklart, vi har lyckats avgränsa oss till tiden mellan februari och nu, typ. För det slog mig när jag såg den här bilden, att jösses vad stor skillnad det är på dem.

Det är kanske inte så knepigt att främmande man utanför Ica så sent som igår utbrast "vilken fin Collie!". Tilläggas bör att han själv har en skock Collies..

Utställningsbilderna

Sent ska syndaren vakna lyder ju ordspråket. Det kan även appliceras på matten och hennes blogguppdatering.

 

Såhär lugn och sansad såg det vita helvetet ut, bland annat

 

Såhär fint kunde han även gå, bland annat.. 

(för allas skull finns inga bilder på baklängesgaloppen)

 

  Efter spektaklet tog vi en välbehövlig skogstut med 

Tant S, Lushund, Snigeldjuret och Fiskpinnen

 Självklart hittade blötdjuret himself ett blöt att att stoppa sin långa snok i. 

Och ingen var gladare än han. Mest glad.

Hundutställning aka. Shetlandsponnyns baklängesgalopp

I lördags var det dags för Ash att ställas ut. Till hans stora förvåning så ställde inte matten ut honom på balkongen (vilket annars är brukligt förfarande då djur behöver fälla tre kilo grus innan de kan vistas i möblerade rum). Matten packade in valping i bilen och drog till Stockholm och Tant S, och i samlad tropp (läs: vilse i morgondimman) begav vi oss till Täby galoppbana.

Det första som hände var att ett ekipage dundrade förbi på banan som låg intill utställningsområdet. Ash, som aldrig sett en häst, gjorde som han alltid gör när nya saker uppenbarar sig och stirrade tomt ut i intet en stund efter att ekipaget försvunnit i fjärran innan han ryckte på axlarna och sa Äsch då och knatade vidare.

Väl vid ringen så ville matten mest hyperventilera i en papperspåse, snorta lugnande och be till första bästa Gud som skulle svara en ateist så nervös att inkontinensen var nära.

Sen var det dags, valping skulle in i ringen för bedömning. Hade benen burit hade jag sprungit i motsatt riktning. Valping var dock gladast av alla. Tills domaren pekade på bordet. Först ville han såklart inte bli upplyft (Ash menar att det är en av de största dödssynderna) och sen ville han ju egentligen inte stå på ett bord heller (dödssynd nr. 2 är att inte stå på fast underlag). Väl där plockar domaren fram mätstickan och konstaterar att valpen står som en räka men det är bara till hans fördel då han är rätt stor. Själv tyckte jag ju att det kunde räckt med en blick utan linser, i motljus på avstånd för att se att valping är närmare månen än rasstandardens mankhöjd.

Sen var det dags för trav i vänstervarv. Ash var lite för glad för allas bästa. Eftersom han likaväl skulle kunnat vara en shetlandsponny som en shetland sheepdog så tog han väl inte det där med trav på så stort allvar, vi var ju ändå på en galoppbana! Han kan eventuellt ha galopperat baklänges. Minus eventuellt. Det är nog något som aldrig skett där förut.

Hur gick det då?
Antagligen så dåligt som det är möjligt utan att få en "ej bedömningsbar".

Han är alldeles för stor, och huvudet är alldeles för långt och alldeles för mycket collie. Men han har goda öron och god färg. Ash undrade om det var något han kunde äta. Sen hoppetiskuttade och baklängesgalopperade dagens gladaste valp ur ringen. Matten svajande efter med samma pondus som en överkokt sparris. Men oj, så stolt jag är över min mesta och bästa ponnyvalp! Hur kan man vara annat när han är så glad, och tar allt jag utsätter honom för med sådant godmod?

Ash ska ställas ut (på balkongen, tror han)

Någon gång så vill jag ju ställa ut hund. Som kemiskt kastrerad får ju inte Keir ställas (SKK har ju en rätt avig inställning till sådantdär som kastrerade hundar) men när jag köpte Ash hade jag ju en liten förhoppning om att han skulle kunna ställas.

Jag och tant S har spånat på det här ett tag, och idag, med bara några skälvande minuter kvar på anmälningstiden påminde hon mig och i rent brådmod anmälde jag ett stycke Paddel.

Hujedamig, hur ska detta kunna sluta väl? Inte nog med att hunden i fråga säger Äsch då, det är bara en rasstandard, han tycker ju inte heller om att bli hanterad (i vart fall inte när man själv insisterar), kan knappt ta sig fram vettigt i ett koppel och rätt som det är så händer läskiga saker (typ högtalare) och som den slow learner han är så kommer han över saker - om ett tag.

Så, om nån vecka befinner vi oss i Täby, skallrar knäskålar ur led och paddlar domare i ögat. Mitt mål med insatsen? Att vi kommer levande därifrån, både jag och Ash. Och jag är inte ens en tiondel så ironisk som jag låter när jag säger det.

När jag berättade för Ash att han ska ställas ut så blev han såklart jätteglad, det är ju trots allt standard 1A på den här hunden, och trodde jag skulle ställa ut honom på balkongen.

Det här kan ju gå precis hursomhelst.